Under decembermånad fick jag en fråga på bloggen om jag kunde skriva ett inlägg om hur det var att flytta från Finland till Norge, om hur vardagen fungerar och hur det är med jobb o.l. Det ville jag såklart göra oavsett om det känns som en evighet sedan jag flyttade till Norge.
Hur kommer det sig att jag hamnade i Mo i Rana, Norge då? Jo, jag hittade kärleken här på Helgelandskusten. Vilket land vi skulle bo blev nog aldrig diskuterat, jag hade väl antagligen bara bestämt mig för att flytta till Norge. I 2010 tillbringade jag ett halvt år i Norge som utbytesstudent och ble under den tiden bekant med helgelandskusten. Under utbytestiden pratade och skrev jag ännu bara svenska men började mer och mer förstå norska. Jag kommer ihåg den första månaden, jag bara nickade, log och sa ja. Det var svårt i början men jag bodde tillsammans med andra studenter och Patrick och då vi inte hade skola så umgicks vi väldigt mycket med Patricks vänner. Så jag fick verkligen höra Norska och eftersom förstod jag mer och mer. De jag mötte hade väldigt enkelt att förstå mig och min svenska.
Sommaren 2011 flyttade jag till Norge. Före jag flyttade gjorde jag en ansökan om uppehållstillsånd som jag behövde ha sedan jag skulle vara i Norge i mer än 6 månader. I Norge behövde jag sedan besöka polisstation för att få själva uppehållstillståndet.
Tidigare på våren hade jag också börjat söka jobb. Eftersom vi båda är barnträdgårdslärare hade vi sett på var på Helgeland det fanns jobb för oss båda utan att vi skulle behöva jobba på samma plats. Valet föll på Mo i Rana. Jag hade bara rest igenom Mo i Rana ett par gånger, varit där en gång på shoppingtur och besökt ett dagis under studietiden. Så jag var på inget sätt bekant med staden. Men där fanns det jobb. Vi sökte båda två på alla barnträdgårdslärarejobb vi kunde och kollade konstant efter om det hade kommit nya annonser.
Jag fick svar på en av mina söknader. Det råkade vara samma dagis som jag besökt tidigare. Eftersom jag ännu inte befann mig i Norge när de gjorde intervjuerna så gick dagiset/föreståndaren med på en telefonintervju. Jag var så nervös och tyckte inte att det var världens bästa intervju. Vi bestämde också en träff med föreståndaren några dagar efter att jag kommit till Norge. På den träffen fick jag veta att jag fått ett års vikariatet som jag sökt på. Vilken glädje, med ett brett leende på läpparna lämnade jag dagiset den varma dagen i juli. Patrick var på några intervjuer och fick jobb senare samma dag som jag. Vilken tur!! Jag är övertygad om att föreståndaren tog en chans när jag fick jobbet men jag tror det lönade sig för dem när de ett år senare erbjöd mig fast jobb. Jag tackade såklart ja. Jag är också övertygad om att det där besöket på dagiset ett halvår gjorde att mitt namn stack lite ut bland alla ansökningar och det visste i alla fall lite om vem jag var och var jag kom i från.
Jag sätter punkt här för den här gången. Det blir fler inlägg med lite andra vinklingar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar